Tolerans är en bra grund att bygga mänskliga relationer på. När man betraktar de blodbad och det lidande som har vållats av religiös intolerans under mänsklighetens hela historia och in i modern tid, förstår man att intolerans är en mycket överlevnadsfientlig företeelse.

Religiös tolerans innebär inte att man inte kan ge uttryck åt sin egen övertygelse. Det innebär dock, att försök att underminera eller angripa andras religiösa tro och övertygelse alltid har varit en snabb väg till problem.

Filosofer har alltsedan antikens Grekland tvistat med varandra om Guds, människans och universums natur. Auktoriteternas åsikter kommer och går:
just nu är filosofierna ”mekanism”1 och ”materialism”2– som sträcker sig ända tillbaka till antikens Egypten och Grekland – på modet: de försöker göra gällande att allting är materia, men förbiser att deras förklaringar av evolutionen, hur behändiga de än må vara, inte utesluter möjligheten att det skulle kunna finnas ytterligare faktorer med i spelet, som kanske rätt och slätt begagnar sig av sådana saker som evolutionen. De är idag de ”officiella” filosofierna och undervisas till och med i skolorna. De har sina egna fanatiker, som angriper andra människors tro och religion: följden kan bli intolerans och stridigheter.

Om inte ens alla de skarpaste intellekten sedan 400-talet f.Kr. eller tidigare, har lyckats bli eniga i fråga om ämnet religion eller anti-religion, är det uppenbarligen ett slagfält som man gör bäst i att hålla sig borta från.

Ur detta hav av stridigheter har en klar princip framsprungit: rätten att tro på det som man själv väljer.

”Tro” och ”övertygelse” böjer sig inte nödvändigtvis för logiken: de kan inte ens påstås vara ologiska. De kan vara helt fristående ting.

Om man nu ger någon ett råd beträffande detta, är det säkrast att man helt enkelt hävdar vars och ens rätt att tro som man vill. Det står var och en fritt att framlägga sina egna övertygelser för att vinna bifall. Man är i farozonen när man försöker angripa andras övertygelser, och i ännu högre grad när man attackerar och försöker skada dem på grund av deras religiösa övertygelser.

Människan har alltsedan släktets begynnelse funnit stor tröst och glädje i sina religioner. Till och med de nutida ”mekanisterna” och ”materialisterna” låter precis som svunna tiders präster när de sprider sina dogmer.

Människor utan tro är en ganska bedrövlig samling. Men man kan ge dem någonting att tro på. Och när de har religiösa övertygelser, respektera dem då.

Det kan uppstå stridigheter
på vägen till lycka
när man inte respekterar
andras religiösa övertygelser.

1. 1. mekanism: uppfattningen att allt liv uteslutande är materia i rörelse som fullständigt kan förklaras av fysiska lagar.
   Utvecklades av Leukippos och Demokritos (460 till 370 f.Kr.) som kan ha hämtat den från egyptisk mytologi. Förespråkarna för denna filosofi ansåg att de var tvungna att försumma religionen eftersom den inte kunde reduceras till matematik. De attackerades av religiösa intressen och de i sin tur attackerade religionen. Robert Boyle (1627–1691), som utvecklade Boyles lag inom fysiken, motbevisade denna filosofi genom att väcka frågan om naturen skulle kunna ha mönster såsom materia i rörelse eller inte.
2. 2. materialism: en av många metafysiska teorier som anser att universum består av hårda föremål, såsom stenar, stora eller mycket små. Teorierna försöker förklara bort sådana företeelser som sinnen genom att påstå att de är av materiellt ursprung. Materialismen är en väldigt gammal teori.
   Det finns andra teorier.