Detta är en positiv version av ”Den gyllene regeln”.

Bli inte förvånad om någon verkar ta illa upp när han eller hon blir tillsagd att ”vara god”. Men förtrytelsen kanske inte alls uppstår vid tanken på att ”vara god”: den kan bero på att personen i själva verket har missförstått vad det betyder.

Man kan stöta på en mängd motstridande uppfattningar och avsevärd förvirring angående vad ”gott uppförande” skulle kunna vara. Man fattade kanske aldrig – även om ens lärare gjorde det – varför man fick det betyg man fick i ”uppförande”. Man kanske till och med har givits eller själv antagit falska data om det: ”Barn skall synas men inte höras.” ”Att vara god innebär att vara overksam.”

Det finns emellertid ett sätt att reda ut alltihop till ens fulla belåtenhet.

I alla tider och på de flesta platser har mänskligheten beundrat och hedrat vissa kvaliteter. De kallas dygder.1 De har tillskrivits visa män, heliga män, helgon och gudar. De har utgjort skillnaden mellan en barbar och en kultiverad människa, skillnaden mellan kaos och ett anständigt samhälle.

Det krävs absolut ingen befallning från högre makter eller att man ägnar sig åt ett tröttsamt sökande genom filosofernas tjocka luntor, för att upptäcka vad ”godhet” innebär. Man kan få en egen insikt i ämnet.

Det kan redas ut av nästan vem som helst.

Om man tänkte igenom hur man skulle vilja bli behandlad av andra, skulle man komma fram till vilka de mänskliga dygderna är. Tänk bara efter hur du skulle vilja att människor behandlade dig.

Först och främst skulle du förmodligen vilja bli rättvist behandlad: du skulle inte vilja att folk ljög om dig eller att de i hårda ordalag eller på falska grunder fördömde dig, eller hur?

Du skulle troligtvis vilja att dina vänner och följeslagare var lojala: du skulle inte vilja att de svek dig.

Du vill förmodligen bli renhårigt behandlad, inte förd bakom ljuset eller manipulerad.

Du skulle föredra att folk var justa i sitt uppträdande mot dig. Du skulle gärna vilja att de är ärliga mot dig och inte lurar dig. Stämmer det?

Du kanske önskar att behandlas humant och inte grymt.

Du skulle troligen vilja att människor tar hänsyn till dina rättigheter och känslor.

När du känner dig nere, vill du kanske att andra visar medkänsla.

Du skulle antagligen önska att andra visade självbehärskning, i stället för att skälla ut dig, eller hur?

Om du hade några fel eller brister, eller om du begick ett misstag, skulle du kanske vilja att människor var toleranta, inte kritiska.

Du skulle nog föredra att människor var förlåtande, i stället för att bara inrikta sig på klander och bestraffning. Eller hur?

Du kanske skulle vilja att människor var välvilliga mot dig, inte elaka eller snåla.

Förmodligen är det din önskan att andra skall tro på dig och inte tvivla på dig i alla lägen.

Du föredrar antagligen att bli respekterad, inte förolämpad.

Möjligen önskar du att andra skall vara hövliga mot dig och att de även skall behandla dig med värdighet, eller hur?

Måhända tycker du om att bli beundrad av andra.

När du gör någonting för andra, vill du förmodligen att de uppskattar dig. Stämmer det?

Du vill antagligen att andra skall vara vänliga mot dig.

Från en del vill du kanske ha kärlek.

Och framför allt skulle du inte vilja att de bara låtsades dessa saker, du skulle vilja att de var helt uppriktiga i sin inställning och att de uppträdde med integritet.

Du kan antagligen komma på ännu fler saker. Och så finns det rättesnörena i den här boken. Men enligt ovan skulle du ha kommit fram till en sammanställning över det som kallas dygderna.

Man behöver ingen större fantasi för att inse att ens liv skulle vara angenämt om människor i ens omgivning normalt behandlade en på det här sättet. Och det är tveksamt om man skulle bygga upp något större ogillande mot de som behandlade en på det här sättet.

Så det finns ett intressant fenomen2 i funktion när det gäller mänskliga relationer. Om en person skriker åt en annan person, får denne en impuls att skrika tillbaka. Man blir behandlad på ungefär samma sätt som man behandlar andra: man gör faktiskt sig själv till förebild för hur man bör bli behandlad. A är elak mot B, så därför är B elak mot A. A är vänlig mot B, så därför är B vänlig mot A. Jag är säker på att du ständigt har sett detta förekomma. Johan hatar alla kvinnor, så kvinnor tenderar att hata Johan. Karl är hård mot andra, så andra tenderar att vara hårda mot Karl – och om de nu inte öppet vågar visa detta, hyser de en dold impuls inom sig att verkligen ta i med hårdhandskarna mot Karl, om de någonsin får en chans.

I litteraturens och filmens overkliga värld ser man artiga skurkar med otroligt effektiva gangstergäng, och ensamma hjältar som är riktiga drumlar.3 Livet är i verkligheten inte sådant: riktiga skurkar är för det mesta ganska råa människor och deras hejdukar ännu råare; Napoleon och Hitler förråddes till höger och vänster av sina egna. Verkliga hjältar är de mest lågmälda personer man kan tänka sig, och de är mycket hövliga mot sina vänner.

När man har tur nog att få träffa och prata med de män och kvinnor som tillhör de främsta inom sitt fack, slås man av en ofta gjord iakttagelse, nämligen att de är bland de trevligaste människor man någonsin träffat. Det är en av anledningarna till att de tillhör de främsta: de flesta av dem försöker behandla andra väl. I gengäld behandlar deras omgivning dem oftast väl, och har till och med överseende med deras få brister.

Okej: man kan själv komma fram till vilka de mänskliga dygderna är, genom att helt enkelt göra klart för sig hur man själv skulle vilja bli behandlad. Därmed har man rett ut all förvirring beträffande vad ”gott uppförande” egentligen är, vilket jag tror att du håller med om. Detta är långtifrån att sitta overksam med händerna i knät och inte säga någonting. Att ”vara god” kan vara en mycket aktiv och stor kraft.

Det finns inte mycket till glädje i att vara stelt och dystert högtidlig. När en del människor i äldre tider fick det att verka som att man måste leva ett strängt och glädjelöst liv, om man ville vara dygdig, antydde de indirekt att all njutning kom sig av att vara ondsint. Ingenting kan vara längre från sanningen. Glädje och njutning kommer inte från omoral! Det är precis tvärtom! Glädje och njutning uppstår bara i rena hjärtan: De omoraliska lever otroligt tragiska liv, fyllda av lidande och smärta. De mänskliga dygderna har väldigt lite med dysterhet att göra. De är glädjen i själva livet.

Vad tror du skulle hända om man försökte behandla människorna omkring sig med

rättvisa,
lojalitet,
renhårighet,
justhet,
ärlighet,
humanitet,
hänsyn,
medkänsla,
självbehärskning,
tolerans,
förlåtelse,
välvillighet,
tilltro,
respekt,
hövlighet,
värdighet,
beundran,
vänlighet,
kärlek,
och gjorde detta med integritet?

Det kanske skulle dröja ett tag, men tror du inte att många andra då skulle börja försöka behandla en på samma sätt?

Till och med om man tar hänsyn till tillfälliga svackor – nyheter som skrämmer en halvt från vettet, inbrottstjuven som man måste ge en smäll i huvudet eller den där idioten som kryper fram i vänsterfilen när man är sent ute till jobbet – så bör det vara ganska uppenbart att man skulle höja sig upp till en ny nivå i sitt förhållande till andra människor. Ens överlevnadspotential skulle öka avsevärt. Och ens liv skulle definitivt bli lyckligare.

Man kan påverka uppförandet hos andra i ens omgivning. Om man inte redan är en sådan person kan man nå dit mycket lättare genom att man helt enkelt väljer ut en dygd per dag och inriktar sig på den under den dagen. Genom att göra detta kommer de till slut att sitta allihop.

Bortsett från den behållning man själv kan få av detta, kan man på detta sätt bidra, om än aldrig så lite, till att inleda en ny tidsålder för mänskliga relationer.

En liten sten som släpps i en damm, kan skapa ringar som når den mest avlägsna strand.

Vägen till lycka
blir mycket ljusare genom att man
tillämpar levnadsregeln: ”Försök behandla andra
på samma sätt som du skulle vilja
att de behandlade dig.”

1. 1. dygder: de ideala kvaliteterna i gott uppförande hos människor.
2. 2. fenomen: ett faktum eller en händelse som går att observera.
3. 3. drumlar: personer med ohyfsat, klumpigt uppträdande och som saknar förfining.